Vad är egentligen skillnaden mellan en ledare och ett reportage? Varför är vi ofta sparsamma med signalement i brottsnotiser och om jag vill tipsa TTELA, kommer någon annan att få reda på att det var jag som tipsade? Här svarar chefredaktör Cecilia Frisk på vanliga frågor om TTELA.

På nyhetsplats publicerar vi artiklar och reportage som bygger på händelserapportering och/eller eget journalistiskt arbete där reporter och fotograf samlar in information, gör intervjuer och därefter väljer ut vilken information som ska finnas med i reportaget.

Journalistiken är oberoende och politiskt obunden. Trovärdighet är ett av TTELA:s kärnvärden.

I tidningen finns ibland även krönikörer. Det kan vara externa skribenter eller medarbetare som skriver om aktuella frågor med ett personligt anslag.
På ledarsidan uttrycks tidningens ståndpunkt i olika politiska frågor. TTELA är politiskt obunden och det är ytterst tidningens ansvarige utgivare som beslutar om ställningstaganden i enskilda frågor.

I debattartiklar har politiker och andra företrädare möjlighet att tycka till i aktuella politiska frågor, medan insändarsidan är den vanlige läsarens arena för åsikter. På vår webbsida finns även möjlighet att kommentera ett stort antal av de artiklar vi publicerar. Där finns även möjlighet för vem som helst att starta en egen blogg.

Hela papperstidningen publiceras även digitalt i form av en e-tidning. Den hittar du via vår hemsida eller på adressen etidning.ttela.se. Däremot hamnar inte allt som vi publicerar i våra digitala kanaler i papperstidningen och inte heller hamnar allt ur e-tidningen och papperstidningen på ttela.se eller vår mobilsajt. Oftast beror det då på att vi bedömt att materialet passar bäst för den ena eller andra publiceringskanalen.

Ja, det kallas källskydd och betyder tystnadsplikt för journalisten som tar emot tipset. Den som har lämnat uppgifter till en journalist har rätt att vara anonym. Det är ett brott mot grundlagen att avslöja en källa.

Tänk på att nyhetstips som lämnas via sociala medier är offentliga och inte kan skyddas av TTELA.

För offentliganställda, som till exempel poliser, gäller meddelarfrihet. Det innebär att man har rätt att lämna uppgifter till representanter för massmedia i publiceringssyfte, dock inte uppgifter som rör rikets säkerhet. Arbetsgivaren får alltså inte försöka ta reda på vem som lämnat uppgifter till media. Myndigheter får inte efterforska vem som lämnat informationen.

Omyndiga har en särställning i pressetiken. TTELA ska därför ta extra hänsyn då vi intervjuar unga och noga bedöma om personen/personerna riskerar att utsättas för publicitetsskada.

TTELA har inget generellt stopp för signalement, men vi är restriktiva.

När allmänintresset är mycket stort har vi signalement. Det kan handla om fall där en serie brott begås av samma gärningsman under en kort tidsperiod, och gärningsmannen utgör en fara för allmänheten. Det kan också handla om extrema våldsbrott där det kan finnas fara för allmänheten.

Skälen till att TTELA inte anger signalement oftare är främst två:
1. Signalement är, särskilt i ett tidigt skede i en brottsutredning, osäkra. Det finns risk att TTELA därmed sprider felaktiga uppgifter.
2. Det är inte TTELA:s uppgift att hjälpa polisen att fånga brottslingar. TTELA ska inte agera som polisens förlängda arm.

Huvudregeln är att vi alltid publicerar det vi vet, inklusive namn på dem vi skriver om. Från denna regel kan vi sedan göra undantag för att skydda enskilda personer.

I de pressetiska reglerna för dagspressen står det: “Överväg noga konsekvenserna av en namnpublicering som kan skada människor. Avstå från sådan publicering om inte ett uppenbart allmänintresse kräver att namn anges”.

När det handlar om personer som döms för brott väger TTELA alltså allmänintresset mot den enskildes integritet. Allmänintresse är inte samma sak som att det finns en allmän nyfikenhet på namnet. Med allmänintresse menar vi i stället att det fyller en viktig funktion för allmänheten att få veta just identiteten på personen. Sådant allmänintresse kan föreligga vid exceptionella och uppmärksammade brott, eller brott som går till historien. Därför namnges självklart en ministermördare, men inte med självklarhet alla mördare.

Andra parametrar att ta hänsyn till är anhöriga, den dömdes ålder, samt om den dömde personen har åtnjutit ett förtroende från allmänheten som folkvald eller liknande.

Fler frågor och svar hittar du i artikelserien till höger. Har du egna frågor? Hör av dig till oss.

Vi berättar om nationalitet när det är relevant, vilket det för det mesta inte är, i likhet med politisk tillhörighet, sexuell läggning eller religiös uppfattning.

Så här står det i de pressetiska regler som i princip all dagspress i Sverige tillämpar:
“Framhäv inte berörda personers ras, kön, nationalitet, yrke, politisk tillhörighet, religiös åskådning eller sexuell läggning om det saknar betydelse i sammanhanget och är missaktande”.

Anledningen till denna regel är att media inte ska bidra till att förstärka fördomar eller oseriösa förenklingar av verkligheten.

Vi är restriktiva med efterlysningar. Anledningen är enkel: det är svårt att veta hur personen som efterlyses själv ställer sig till publiciteten.

Att polis och anhöriga vill efterlysa någon är inte alltid liktydigt med att en person vill bli efterlyst.

I fall som handlar om barn är pressetiken också mycket tydlig – barns rätt till integritet i publicitetsfrågor är stark. Även om det på ett plan kan tyckas givet att man ska efterlysa ett barn och hjälpa polis och anhöriga, kan det finnas skäl att skydda barnet från publicitet. Det förekommer exempelvis att barn utnyttjas i vårdnadstvister.

En annan komplicerande faktor är om brott ligger bakom ett försvinnande. Om namn och bild har publicerats kan fortsatt bevakning bli komplicerad.

Ett exempel: En kvinna försvinner och hennes namn och bild publiceras i tidningen. Efter en tid visar det sig att hennes make misstänks för brottet. För att kunna skriva det har TTELA då i praktiken pekat ut den brottsmisstänkte maken, vilket kan strida mot de pressetiska reglerna. Även parets gemensamma barn pekas ut på ett sätt som kan åsamka dem publicitetsskada.